• CASE

  - Case_1.pdf
  - Case_2.pdf
  - Case_3.pdf
  - Case_4.pdf
  - Case_5.pdf
  - Case_6.pdf
  - Case_7.pdf
  - Case_8.pdf
  - Case_9.pdf
  - Case_10.pdf
  
  
  
  Saknar du Acrobat Reader?
  Ladda hem det gratis här

Case 10: Sammanfattning och en blick framåt. Inlägg 2 av 2

Vi skulle vilja tipsa alla våra läsare om en undersökning från Ungdomsstyrelsen som heter Se mig, som just handlar om unga, sex och Internet. Till den finns även ett metodmaterial, riktat mot grundskolans senare år samt Gymnasiet, som heter Ses Offline. Ladda gärna ner både undersökningen och metodmaterialet, så är du på god väg för att kunna stötta och hjälpa unga i din närhet.

Här följer några punkter att utgå ifrån när ni ska uppgradera er likabehandlingsplan och blir mer tillgängliga för barn och unga som behöver tala om Internet. Se dessa punkter som en utgångspunkt för en disskusion där ni själva kan se vilken sorts utymaning er arbetsplats står inför när det gäller Unga och Internet.

1. Gör inget nytt dokument utan se över de som redan finns. Gå igenom likabehandlingsplanen och se hur ni ställer frågor kring nätet. Till exempel kan man ställa frågor om det finns fler arenor/ställen än skolan som kränkningarna äger rum på. Gör ni det redan? Vilka andra ställen i likabehandlingsplanen kan man ställa frågor som rör Internet?

2. Se efter hur ni är kontaktbara via Internet. Det är ofta enklare för en ung att börja berätta via Internet än att öppna sig för en vuxen offline. Och en första kontakt online leder ofta till vidare samtal offline. Ett samtal som annars aldrig kommit till. Så var inte rädd för att erbjuda möjlighet att kontakta skolhälsan via Internet. Gör ni det idag? Om inte, vad hindrar er? Tid? Kunskap? Vilja? Osäkerhet?

3. Tänk efter vad ni behöver lära er mer om. Frågor att diskutera för att se om och vad ni behöver lära er mer om:

-          Kan jag som pedagog möta och hjälpa en elev som blivit utsatt för sexuella trakasserier via Internet?

-          Kan vi som arbetslag tala med våra elever om en vanlig dag på nätet, då inget dåligt har hänt?

-          Känner jag mig trygg i hur man anmäler kränkande bilder, filmer och/eller texter om en av mina elever skulle ha hittat det?

-          Känner vi att vi vet hur PUL-lagen fungerar?

-          Vet jag vem jag ska tala med om jag skulle hitta kränkande eller olagligt material på skolans datorer?

4. Läs in er på befintligt material. På vår sida www.ungaochinternet.se finns länkar och tips på arbetsmaterial som finns för att arbeta med frågor som rör unga och Internet. Se till att det finns tid avsatt under kommande termin för att arbeta med något av dessa material.

Detta är vår sista publicering i projektet med case-arbete om unga och Internet. Som sagt tidigare finns alla casen att ladda ner här i menyn till vänster. Vi hoppas att våra case kan hjälpa er att få ett bättre arbete kring dessa frågor, så att våra barn och unga i förlägningen får en tryggare tillvaro. Du får väldigt gärna maila oss med feedback eller tips på material som du tycker vi ska tipsa om här på sidan. Vad vårt nästa projekt blir med denna sida är inte helt klart i nuläget, men vi kommer att fortsätta arbeta med dessa frågor även i framtiden.

Hoppas ni gillar våra case, för vi har gillat att arbeta med dom.

Bästa hälsningar:

Johnny Lindqvist och Ewa Thorslund.

Case 10: Sammanfattning och en blick framåt. Inlägg 1 av 2

Skolan har ett ansvar för händelser som sker på Internet även om det inte sker under skoltid. Så kan man på ett grovt sätt sammanfatta många av de diskussioner vi deltagit i under den tiden vi publicerat case här på bloggen. Det kan vara situationer som omfattar till exempel mobbning och kränkningar av unga på nätet. Dessa har ofta en koppling till den sociala situationen i stort, så av den anledningen är det nödvändigt att skolan uppdaterar sina planer och rutiner både i det förbyggande planet och i det akuta. Att gå igenom sitt manus för akutsamtal och se hur man på ett bra sätt kan få in frågor om Internet är en bra början om man vill göra sin likabehandlingsplan nätanpassad.

Många av våra case handlar om ansvar. De ungas eget ansvar, föräldrars ansvar, pedagogers ansvar. Ansvar för att dels sätta sig in situationen, dels att hålla sig så uppdaterad att man kan reagera och ta in det som man ställs inför. Till exempel vet de allra flesta vuxna vad Bilddagboken är, men inte alls lika många vet och förstår hur den fungerar. Vi anser att man nu behöver ta ett steg till, från att veta hur nätet fungerar, till att se de sociala aspekterna och följderna av nätanvändandet. De sociala funktionerna växer med rekordfart och gör att du kan dela med dig av dina tankar, bilder och åsikter till hundratals andra genom ett enda klick.

Vi anser att det också finns ett delat ansvar. De som befinner sig på sidorna har ett ansvar för att inte själva sprida kränkande material, men även ett ansvar för att reagera om man ser kränkande bilder, filmer eller texter. Ansvaret finns även hos pedagoger. Dessa måste vara uppdaterade gällande den nya tekniken för att kunna hjälpa unga som råkar illa ut på nätet. Föräldrar har också ett ansvar att vara uppdaterade och kunna prata om nätanvändandet med sina barn. För det är trots allt i hemmen – framför datorn – som de flesta kränkningar äger rum.

Frågan är då vem, eller vilka, som ska ha ett ansvar för att utbilda föräldrarna? Många skolor har börjat se över personalens kompetens när det gäller Internet och sociala medier, och oftast finns det tillfällen för föräldrarna att delta i till exempel föreläsningar om ungas nätanvändning. Dock ser vi att det är alldeles för ofta som stolarna gapar tomma vid dessa tillfällen( vi vet, för vi är ofta ute och föreläser för föräldrar). Men, frågan är om det är skolans ansvar att utbilda föräldrar i dessa frågor? Vi vet inte. Det vi vet är att det inte är någon annan instans i samhället som har gjort anspråk, eller har i uppdrag, att göra detta.

En sak som blivit tydlig under arbetet med casen är att det finns väldigt många pedagoger som brinner för dessa frågor. Många har mailat oss, och vi har haft spännande diskussioner både under och efter våra föreläsningar. Men, vi har ännu inte träffat mer än en handfull skolledare som brinner på samma sätt. Det gör oss oroliga. Anledningen till vår oro är att det oftast är skolledarna som ansvarar för inriktning och målsättning för skolans kompetenshöjande arbete. Vi anser att i stort sett alla skolor i Sverige är i behov av att kompetenshöja sig när det gäller unga och internet och hur man ska implementera det i skolans förebyggande och akuta arbete mot mobbning och kränkningar. Så, vi vill rikta en uppmaning till Sveriges skolledare: Glöm inte ämnet unga och Internet när ni ska arbeta med kompetenshöjande insatser under resten av läsåret.

Nu följer en sammanfattning av de 9 case med frågor och kommentarer som vi hittills har publicerat. I menyn till vänster så kan du ladda hem casen för att arbeta med på din arbetsplats. Vi har mest haft skolan som utgångspunkt när vi skrivit dom, men vi är säkra på att de även fungerar för andra instanser som arbetar med barn och unga såsom fritidsgårdar eller socialtjänst.

Case 1…om att vara kompisar på nätet och att kommunicera på ett professionellt  sätt. . . Internet erbjuder en fantastisk möjlighet att tala både med många samtidigt samt att ha helt enskilda samtal. Detta sätt att kommunicera har de allra flesta unga idag en bra erfarenhet av, och kan hantera, i sin vardag. Då skolan är en stor och viktig del av barns och ungas vardag blir det med all säkerhet konstigt om denna plattform inte alls kan nyttjas i den ordinarie undervisningen och i kontakten mellan skolans anställa och elever. Det är dock viktigt att tänka igenom ett antal saker gemensamt inom kollegiet. Det handlar bland annat om hur vi förhåller oss till det som är privat och det som är personligt. En mycket viktig gräns att känna till, och att diskutera, både för barn och vuxna. Detta är kanske särskilt viktigt i den digitala verkligheten. Det är också viktigt att tänka igenom hur formerna för den digitala, och i skolans fall professionella kommunikation, ska se ut. Det kanske inte behöver upprättas särskilda kontrakt eller policys, men frågan bör både stötas och blötas utifrån olika scenarios som kan uppkomma när skolpersonal kommunicerar med elever online eller via andra digitala medier. Vilka kanaler? Vilka tider? Vilka frågor? Och har alla elever rätt till samma uppmärksamhet även online?

Case 2…om kärleksproblem och om relationer som felar… Det finns ett talesätt som säger ”…en olycka kommer sällan ensam…”. På Internet kan detta bli en realitet när relationer och interaktioner mellan människor så ofta sker i ett slags offentlighetens ljus. Man är som ung van att följa andra människors liv i både text och bild. Man är van att ”tycka till” om allt och alla, och att göra det snabbt. Det är lätt att diskussioner spårar ur och att rykten sprider sig. Internet kan ses som en gigantiskt, demokratiskt arena där alla vet allt och kan uttrycka sig fritt i realtid. Baksidan är att Internet ibland kan bli som en riktig småstad när alla tror sig veta allt om alla och där rykten och skitsnack sprider sig med eldens hastighet. En kärleksrelation mellan två unga kanske följs av många, framförallt när det tar slut och när elakheter – kanske i form av bilder som kan upplevas som kränkande och alltför privata – börjar spridat till allmän beskådning. Ett mycket effektivt sätt att hämnas och ge utlopp för sårade känslor. Och, även om detta är ett problem mellan två personer så drabbar det, och involverar, så många fler i den digitala världen. Det blir kanske också ett problem som spiller över i skolans värld. Det som från en början kanske var ett ”litet” problem urartar sig i skitsnack och konstellationer som kan göra vardagen till ett helvete för en enskild person och elev. En hel klass kan bli disharmonisk och skadliga grupperingar uppkommer. Vilken är då skolans roll? Ja, kanske inte att ge sig in i den enskilda diskussionen, men väl att lyfta problematiken inom ramen för ordinarie under visning för sex- och samlevnad eller inom livskunskapen. Man kan ha temadagar och värderingsövningar. Tala om ansvar. Alla som publicerar text och bild på nätet har ett stort ansvar. Både för sig själva och för andra. Det kan också finnas andra vinklingar såsom hur maktstrukturer kan påverka och om genusperspektiv. Det är också viktigt att känna till att vissa saker som sprids på nätet inte alltid är ”…lite oskyldigt skitsnack unga emellan…”. Det finns lagstiftning som ganska strikt begränsar hur information får spridas och med vilket innehåll. Det finns en vits att diskutera både personuppgiftslagen (PUL) och lagar som rör både sexuellt ofredande och rasistiska utspel. Nätet är inget laglöst land.

Case 3…om vänskaper on-line och om att ”vara någon”… På nätet finns det enorma möjligheter att hitta sammanhang och personer som man aldrig kanske skulle träffa på i sin direkta fysiska verklighet. Där finns alla slags människor, klubbar, intressen och tillfällen att hitta någon eller något som passar just mig. Och allt på nätet är förstås långt ifrån av ondo. Där finns för det mesta en klubb eller ett sammanhang som passar alla oavsett läggning, intressen, utseende eller härkomst. På många sätt är det digitala umgänget mer tillåtande. Min kanske haltande sociala standard behöver inte synas. Jag har en möjlighet att vara mig själv och utforska sidor av mig själv som jag kanske inte skulle kunna i min fysiska vardag. Det kan vara särskilt viktigt för en ung person som dels söker sin identitet, dels har en begränsad fysisk möjlighet att vara på en annan plats. Av denna anledning bör vuxna i barns och ungas närhet kanske tänka till en extra gång innan man helt fördömer vänner som man fått på nätet, s k on-line kompisar. Man kan fundera över frågor som; vad är en relation? Och, när känner man en annan människa? Man bör också i skolan tala om vikten av att finnas i ett socialt sammanhang och om vikten att omge sig av människor som ”bryr sig” och som man kan lita på. Detta oavsett om man agerar ”online” eller ”offline”. Problemet i den s k vuxenvärlden kan vara att man fortfarande ser det som sker på nätet som inte lika viktigt eller riktigt. När person man har träffat på nätet kan vara en väl så värdefull vänskap. Det som är viktigt för skolan är dock att påvisa vikten av att kunna samverka även i den fysiska världen. Mycket av skolarbetet bygger på en social interaktion och samverkan. Detta är en lärdom, och viktig egenskap, som följer med ut i bland annat arbetslivet. Och, det är också viktigt, precis som i andra situationer, att vara rädd om sig. Allt är inte alltid vad det ser ut att vara. Om man nu vill träffa en on-line bekantskap, så ska man göra det tillsammans med en annan person som man litar på. Och, man ska alltid träffas på en plats där det rör sig andra människor.

Case 4….om att blogga och att ta ansvar för det man säger… Det är alltid fel att kränka andra människor. Och, man ska på samma sätt aldrig tillåta sig att bli kränkt. Detta gäller självklart både i den fysiska och i den digitala verkligheten. Detta gäller självklart både i skolan och på fritiden. Om det sedan betraktas som systematisk mobbning eller inte så är det en sak för skolan att ta upp till diskussion. Sedan kan det vara en stor vits för skolan, och kanske framförallt dess ledning, att känna till den bild av skolan som finns på nätet. Det är enkelt, bara några knapp-tryck, så kan man via bloggsökning eller googling få fram en relativt god bild av hur skolan, dess elever eller anställda gestaltas eller kanske till och med hängs ut. Det bör rimligen vara i varje skolas intresse att ha denna bild – låt oss kalla den för en omvärldsanalys – dels för att förebygga eventuella problem och konflikter, dels för att ha en bild i sin rekrytering av både elever och lärare som står i samklang med de diskussioner och de bilder som sprids i den digitala verkligheten.

Case 5…om skolans datorer och användningen av dessa… Det blir allt vanligare att skolor förser sin elever med egna datorer. Detta blir också allt mer ett sätt att attrahera elever vid val av skola. Det är dock viktigt att göra tydligt att det är skolans egendom och vilka regler som gäller vid användandet av dessa datorer. Det är precis som vid arbetsplatser. Man lånar någon annans egendom och då gäller vissa regler. Det är viktigt att skolan är tydlig med detta. Barn och unga har idag, i Sverige, en jämförelsevis hög till gång till datorer och internet (även mobilt). Detta ger en hög grad av dator- och nätvana som gör att diskussioner av detta slag borde gå att genomföra. Antingen kan skolan välja en ganska strikt hantering av datorerna där inga program får installeras om det inte är av en administrativt behörig. Eller, så kan välja en annan väg där det är upp till användaren själv. Det viktigaste är nog att man har en diskussion i skolan hur detta ska gå till. Om man väljer en friare väg måste man också se till att eleverna, och andra användare, får relevant utbildning och träning. Det finns undersökningar från Storbritannien som t ex visar att skolor där man inte lägger in speciella filter och blockeringar i elevernas datorer, där har eleverna en högre grad av beredskap att hantera saker som oönskade kontakter och bedrägliga företeelser…L).

Case 6…om att vara kompisar på Facebook och att fundera över vad man visar upp… Idag är allt fler, för att nästan säga de allra flesta, ”på Facebook”. Det är en naturligplats att träffas, prata och visa upp sitt liv i text och bild. Det är inget konstigt att få en sk vänförfrågan från människor man känner mer eller mindre väl. Det är kanske heller inte så konstigt att dessa vänförfrågningar förekommer mellan elever och lärare. Frågan man kanske bör ställa sig som professionell är vad visar jag själv upp för bild av mig själv, min familj och mina vänner? Är det denna bild jag sedan kan ”stå för” i diskussioner och möten med mina elever? Det kan till exempel vara svårt att diskutera alkoholanvändning och det finns mycket festande och uppenbart alkoholintag i mina egna bilder. Ett alternativ, för att hålla isär det professionella och det privata, kan vara att ha en yrkesprofil på nätet. Det viktiga är att man inom kollegiet diskutera vilket förhållningssätt som är rimligt. Mycket handlar i slutänden om sunt förnuft. Det handlar också, för både barn och vuxna, om hur man rent tekniskt skyddar sin text och sina bilder. För det handlar ju inte om att inte alls finnas på nätet, utan om att just tänka till om vad som faktiskt är lite mer privat. Det är det som är kärnan i denna diskussion.

Så, sätt inte bara stoppförbjud och kringskär, utan öppna upp och tillåt men gör det på att sätt så att utvecklingen faktiskt går framåt för alla parter.

Case 7…om föräldrars ansvar och hur interaktion och samarbete med skolan kan se ut… Både skolan och de allra flesta föräldrar har nog en god ambition att utveckla ett gott samarbete. Att tillsammans skapa en miljö där eleven och barnet får utvecklas på bästa sätt. Problemet är väl, precis som i många andra situationer, när förväntningar ”går lite om varandra”. När man tror sig ha samma målbild och förväntningar. När man tror sig ha informerat och nått hela vägen fram. När nu kommunikationen blivit digital och erbjuder ett stort antal arenor, och när skola och fritid på många sätt ”flyter ihop” är det väl särskilt viktigt att man har just samma information och målbild. Det gäller kanske att vara särskilt tydlig om vilka regler som gäller och varför. Och, att man faktiskt står upp för detta. Och, även om man inte gör det, så ska man vara medveten om att och varför vissa regler just har upprättats.

Det finns många sätt att informera. Det är väl också ett klassiskt problem att locka föräldrar till föräldramöten. Åtminstone med barnets stigande ålder. Det kan ibland kännas som att ”fel” föräldrar alltid dyker upp. Det vill säga det som redan är involverade och engagerade. Hur ska man då nå de andra? Ett sätt är, och här kan vi använda den digitala kommunikationen hela vägen ut, att föräldramöten och information från rektorn sker både i en fysisk lokal och på nätet och/eller via telefon samtidigt. Då har alla, även om de är på resande fot eller inte kan lämna minderåriga barn hemma, samma möjlighet att koppla upp sig (via mobiltelefon eller dator) och följa det som sägs i realtid.

Case 8… gör nätet ibland att vi fokuserar på fel problem och låter oss luras av den nya tekniken… Det är lätt att skylla problem på ny teknik. Det har vi nog gjort i alla tider. Man tror att det nya ska föra med sig faror som människor inte kan hantera. Att ingenting blir sig likt igen. Att vi ska ”tappa greppet”. Så var det när ångmaskinen kom. Så var det när den fasta telefonin, TV:n och på senare tid när videon kom. Många kommer väl ihåg videovåldsdebatten… Media målar ofta upp svarta rubriker där övergrepp skett på grund av nätanvändning och kontakter som skapats via den nya tekniken. Det är säkert inte fel, men det gäller att inte demonisera det nya och glömma bort själva kärnan i problematiken. Ofta när kommunikationer spårar ur så är det ju människor själva, både ung som vuxen, som felar och inte tar sitt ansvar. Tekniken kommer ju sällan av sig själv i ”självsvängning”. Men, däremot måste man beakta konsekvenserna av tekniken. Man når snabbt väldigt många på extremt kort tid. Det är också viktigt att alla, barn som vuxna, är fullt medvetna om att ett ansvar följer med publiceringar på nätet. Detta både gällande text och bild. Så, även om tekniken möjliggör en snabb kommunikation så gäller det att tänka både en och två gånger innan man ibland trycker på sänd-knappen. Man bör rimligen ställa sig frågan, står jag för det jag nu publicerar? Är jag beredd att säga samma sak om jag möter personen IRL (in real life)?

I skolan bör man diskutera vilken kultur man har vad gäller att filma varandra, i kanske ofördelaktiga situationer, och lägga ut på nätet. Vilket syfte har man? Och, hur drabbar detta den filmade? Kanske dess anhöriga? Och, vilket är egentligen själva grundproblemet när konflikter med stöd av nätet eskalerar? Är det en helt oskyldig dispyt som helt enkelt spårar ur, eller är det mer långtgående kränkningar som synliggörs? Och, hur kan detta beteende förebyggas på lite mer lång sikt?

Case 9…hon kanske inte är ett offer, hon kanske har ”koll” på situationen… Frågan är om en sexuell relation över nätet är skadlig? Å ena sidan skulle den kunna vara det eftersom nätet öppnar upp för en anonymitet som gör att man dels kan utge sig för en annan en den man är, dels för att man lätt kan få kontakt med väldigt många samtidigt och därmed systematiskt söka upp en viss typ av, kanske, ”lättillgängligt byte” i ett sexuellt syfte för att utnyttja (detta kallas i vardagstal ofta för grooming). Men, det kan också vara precis tvärt om. Nätet kan vara alldeles ypperligt om man vill testa sin sexualitet på ett sätt som man kanske aldrig skulle kunna i den fysiska verkligheten. Dessutom är det digitala sexet så att säga ”säkert”. Det kanske viktigaste för vuxna i ungas närhet, föräldrar som skolpersonal, är att vara ett bra stöd om det uppdagas att en ung person antingen blivit utsatt eller kanske att tämjt sina gränser väl långt på ett sätt som kan bli farligt. Det gäller att inte skuldbelägga. Det gäller att tala om den ungas egna känslor och behov och inte låta sina egna känslor i ämnet skena.

Imorgondagens publicering kommer vi att ge 4 punkter som man kan utgår ifrån när man ska börja arbeta med att anpassa sina rutiner för att kunna möta upp mot unga som lever en stor del av sina liv på nätet.

Case 9: Hon kanske inte är ett offer? Inlägg 3 av 3.

Alla som vi talat med om detta case säger samma sak: ”Väldigt viktigt och relevant case.”

Det vi tycker är det intressanta i detta case, och med de reaktioner vi fått på det är att det sätter fingret på två saker som är problematiska. Det första är att tala om sexualitet med unga idag, och det andra är att de vuxna i det här caset alltid tänker på att en intim relation via Internet är en relation som innebär en utsatthet. Ofta beskrivs liknande relationer mellan människor över nätet som att någon blir utnyttjad eller som grund i att man förr eller senare ska bli utnyttjad. Givetvis finns det även sådana relationer. Men vi kan inte förutsätta att alla kontakter via Internet kommer leda till något negativt.

Vi skulle vilja tipsa alla våra läsare om en undersökning från Ungdomsstyrelsen som heter Se mig, som just handlar om unga, sex och Internet. Till den finns även ett metodmaterial, riktat mot grundskolans senare år samt Gymnasiet, som heter Ses Offline. Ladda gärna ner både undersökningen och metodmaterialet, så är du på god väg att kunna stötta och hjälpa Sus om hon skulle finnas i din närhet.

Nu är den sommar och under Juli kommer det sista caset att publiceras här. Det kommer att se lite annorlunda ut mot de tidigare som finns här, för i detta kommer vi att sammanfatta de kommentarer vi fått under de första 9 casen. Vi kommer även att dela med oss av några punkter som vi tycker är viktiga och som vi hoppas ska underlätta för dig och din verksamhet bli bättre på att kommunicera med unga online, men framförallt att skapa trygga rutiner så att ingen rpkar illa ut. Och går det snett, så tror vi att våra case kan hjälpa er att vara extra förberedda. Så ladda ner, läs och disskutera tillsammans med dina kollegor, så kommer ni vara bättre förberedda om något skulle gå snett.

Case 9: Hon kanske inte är ett offer? Inlägg 2 av 3.

Rent allmänt:

”Ett väldigt spännande och relevant case. Det finns två huvudingredienser här tycker jag. För det första alla de problem som kommer av att vuxna har en bristfällig bild av hur nätet och ungas interaktion där faktiskt ser ut. Demoniseringen av det okända och ryggmärgsreflexen att förbjuda och blockera som så ofta leder i fel riktning när det gäller att bygga ett förtroende.
Den andra beståndsdelen handlar om en förälders rättighet/skyldighet att se till sitt barns bästa. Att en femtonårig dotter (eller son för den delen) har sexchattar med okända, äldre män där hon visar upp sig i webbkamera och kanske lämnar ut andra identifierbara uppgifter om sig själv är uppenbarligen en skrämmande och skulle jag säga med all rätt oroande situation för föräldrarna. Den oron måste tas på allvar och dessutom kan man inte frånta föräldrarna rätten att reagera och kanske t o m förbjuda sin dotter att agera på sånt vis. Analogin till om barnet i fråga skulle smita ut och interagera på motsvarande vis irl ligger ju nära till hands. Få föräldrar skulle känna sig trygga med det. Alltså kokar det ned till HUR föräldrarna hanterar sin oro över situationen. Att de handlar fullständigt fel när de kontaktar skolan på det sätt de gör (ett handlande som, lite hårt uttryckt, gränsar till ett övergrepp bara det) är ju fullständigt destruktivt. (Jag vill dessutom tro att få föräldrar skulle agera på det sättet, förutsatt att de inte hade konkreta bevis för att någon person på skolan var direkt involverad i Sus chattande.)”

Varför talade man inte med Sus först, innan det stora drevet drogs igång?

”Hur ska den unga hantera diskussionen? En ”ingång” kan vara i samtalet med t ex en kurator. Det är inte det som hänt som är problemet utan de vuxnas oro. Då oron står i centrum kan det vara bra med ett gemensamt samtal med kurator på ungdomsmottagning med både föräldrar och den unga. Men, detta måste ske på den ungas initiativ.”

”Bra att teamet kallar till möte. Viktigt att det INTE sker i konfrontation.”

Vart kan man som vuxen vända sig för att få stöd i en dylik situation utan att röra upp hela barnets/den ungas vuxna nätverk?

”Som vuxen kan man tala med någon i sitt eget nätverk eller tala med någon professionellt såsom BRIS vuxentelefon.”

Vad kan man göra för att stärka Sus i rådande situation? Det vill säga, hur kan vi använda hennes energi och kunskaper så att hon inte råkar illa ut om fel person skulle dyka upp?

”Jag tror det är viktigt att inte alltid utgå från att Sus är utsatt. Prata med henne, få henne att säga hur hon känner. Så kan jag som vuxen jobba med hennes känslor, istället för mina känslor för vad hon har gjort.”

Är det problematiskt att unga kan utforska sin sexualitet på detta sätt via internet?

”Det finns två sidor av att ha sex på nätet. Dels är det ju ”säkert”, dels gör internet att man överträder sina gränser som kan medföra att man gör något riskfyllt. Detta bör tas upp i skolans undervisning i ”sex och samlevnad” eller på livskunskapen. Man bör då diskutera saker som, var går mina gränser? Vad vill jag? Detta måste vara relativt klart innan man trycker på send-knappen. Men, i denna diskussion är det svårt att sätta upp generella gränser.”

Vad kan föräldrarna göra för att Sus ska känna sig trygg igen?

”Viktigt att se att det finns vuxna som faktiskt agerar! Och, som bryr sig! Detta case beskriver en närvarande förälder!”

”Prata med henne. Förklara varför de reagerade som de gjorde. Kanske behöver både föräldrarna och Sus prata med en professionell om sina upplevelser. Föräldrarna måste visa att de litar på sin dotter. Göra det tydligt vad det är som gör dom osäkra. Men framför allt stötta Sus i hennes mognad från barn till vuxen.”

Case 9: Hon kanske inte är ett offer? Inlägg 1 av 3.

Sus är 15 år. Hon bor med sin mamma och pappa och sina småsyskon i en större stad i Sverige. Sus är en van internetanvändare. Hon chattar, bloggar, laddar upp och laddare ner, samt spelar on-line spel sedan ganska länge. Hon tillbringar åtskilliga timmar varje dag med sin dator. Sus har flera nära kompisar och är en ganska vanlig tjej.

Det Sus ibland kan känna är att många i hennes omgivning/hennes kompisar (både tjejer och killar) är lite barnsliga. Hon kan ibland känna en riktig längtan efter att umgås med äldre, mer erfarna människor. Hon har i flera år sexchattat med okända och känner sig ofta ganska kaxig och säker i den situationen. När någon är äcklig eller hotfull så blockar hon bara. Det känns inte som ett problem för henne. Hon bestämmer vilka hon ska chatta med, och hon bestämmer också om hon vill visa upp sig i webbkameran eller inte.

När hon en eftermiddag lämnar sin dator och sitt rum för en kort stund, står en oerhört förbannad pappa där när hon kommer tillbaka. Han har gått in på hennes rum för att lägga in ren tvätt när han ser hennes pågående, inte helt ”föräldravänliga” konversation på MSN med en ”RudeBoy”.

Konsekvensen blir ett omedelbart datorförbud för Sus. Ingen dator på rummet längre och om hon ska ut på nätet så måste hon sitta i köket eller i vardagsrummet så att föräldrarna kan se och höra henne. Föräldrarna utgår från att Sus mår dåligt, är destruktiv och därmed utsatt, och kontaktar även skolan.

Alla vuxna i Sus omgivning är upprörda och helt överens om att Sus är ute på hal is. Flera möten genomförs innan Sus involveras. Skolan kopplar in elevvårdsteamet och kuratorn kallar in Sus till ett samtal.

När Sus väl ställs inför de vuxnas oro och konfronteras så skäms hon. Hon skäms för sin egen sexualitet och för att det som hon gjort tydligen är så förbjudet att även skolan måste få veta vad hon gjort och sagt. Och detta trots att hon själv anser att hon haft kontrollen, inte blivit utnyttjad och att hon själv har tagit initiativ till de allra flesta av de chattar som hon är aktiv i.

Från att ha varit en utåtriktad och social tjej så sluter sig nu Sus i sig själv. Hon blir tyst i skolan, slutar att hänga med sina kompisar och sitter mest hemma på sitt rum. Föräldrarna och skolan blir nu ännu mer oroliga för att hon verkligen blivit utsatt för övergrepp av någon hon chattat med. Men, ju mer de frågar, desto mer skäms Sus för det hon gjort och ju mer inåtvänd blir hon…

Frågan är:

- varför man inte talade med Sus först, innan det stor drevet drogs igång?

- varför de vuxna direkt utgick ifrån att Sus var utsatt och utsatt för övergrepp? Hon kanske hade koll på situationen.

- om det är ett övergrepp vid hennes ålder om hon själv söker sig dit aktivt?

- vart kan man som vuxen vända sig för att få stöd i en dylik situation utan att röra upp hela barnets/den ungas vuxna nätverk?

- vad man kan göra för att stärka Sus i rådande situation? Det vill säga, hur kan vi använda hennes energi och kunskaper så att hon inte råkar illa ut om fel person skulle dyka upp?=>EMPOWERMENT!!!

- om det är problematiskt att unga kan utforska sin sexualitet på detta sätt via internet?

- vad  föräldrarna kan göra för att Sus ska känna sig trygg igen?

Case 8: Hanterar man rätt problem. Inlägg 3 av 3.

I detta case ser vi något som ofta händer när problemen som dyker har en relation till nätet. Och det är att man släpper invanda rutiner och attackerar slutändan av problemet. Det vill säga man går på misshandelns eller mobbningens slutliga uttryck. I caset vill man gå på bilderna som sprids på nätet istället för att prata om händelsen i korridoren. Istället för att ta tag i varför elever på skolan vill misshandla, dokumentera misshandeln för att senare sprida den till den som vill titta, så vill man stänga ner sidan där bilderna ligger. Visst borde det finnas ett bättre skydd mot att bilder av denna sort läggs ut på nätet, men problemet kvarstår. Elever på skolan missghandlade andra elever under skoltid på skolan. Vad är det då som gått snett? Inte är det att bilddagboken saknar vettiga filter för upplagda bilder, utan något på skolan, i barnens omgivning måste saknas.

Ett tips som vi vill ge alla vuxna som hamnar i en situation där en eller flerra delar av problematiken ligger på nätet är att tänka på följande sätt:

Vad hade jag gjort om nätet INTE varit med i bilden? Har ni färdiga rutiner för den här sortens problematik? Har du varit i en liknande situation tidigare och ta med erfarenheterna från det?

Nätet gör att vi ibland glömmer allt vi kan, och de rutiner och planer som verksamheten gjort upp, och plötsligt ska vi komma på nya rutiner. Göra saker vi inte gjort förut. Vi tror att man behöver bottna i de kunskaper man har. För att inte glömma att det är en relation mellan barnen/de unga som har gått snett. Det är ett uttryck av något som förmodligen inte alls har med nätet att göra.

Vad man däremot kan och bör göra det är att utmana sina rutiner och planer innan något händer. Sätt er ner och läs igenom de förbyggande och akuta planerna och tänk: var tar vi hänsyn till nätet? På så sätt går det alldeles utmärkt att använda sina befintliga planer. Vad som förmodligen kommer att komma upp under detta arbete är en insikt om vilken form av kompetensutveckling som er verksamhet behöver.

Case 8: Hanterar man rätt problem? Inlägg 2 av 3

Case 8:2 – hanterar man RÄTT problem?

Rent allmänt:

”Jag tycker absolut att det är ett realistiskt scenario och även relevanta frågor som ställs. Möjligen kan jag tänka att det, i dessa tider, hade varit rimligt att skolan i fråga hade kontaktat de båda flickornas föräldrar. Detta inte minst då ju skolor har en benägenhet att skjuta problem som hamnar på nätet ifrån sig.”

”Det är i detta fall svårt att säga direkt vad som är rätt och vad som är fel.”

Är problemet att incidenten filmas och publiceras på en publik plats, eller går problematiken djupare än så?

”Ja, i det akuta skedet är det förstås det. På längre sikt har man ju ett
pågående problem med de här två tjejerna, det borde kanske hanterats för
länge sen…
Dessutom har man ett annat problem, nämligen hela kulturen att kränka sina
medelever genom att filma och fota dem i ofördelaktiga situationer och sen
publicera på nätet.
Här finns det en del att ta tag i…”

”I grunden är det väl ok att man filmar (t ex för att ha som bevismaterial), men frågan är vilket syfte man har? Och, vad är syftet om många tittar och filmar? Och, frågan är varför man publicerar? Där finns inga förmildrande omständigheter.

Detta kan vara bra att diskutera i skolan, d v s vad är syftet med att fota? Och, vad är syftet med att publicera? Och om man publicerar, hur påverkas den som är filmad? Och, dennes anhöriga?

Men, en publicering KAN vara befogad t ex om det är någon som ”har makten” (t ex en rektor, en väktare) som man filmar. Det viktiga är att man diskuterar ”varför”.”

Vad gör man när det finns en stämning på skolan som gör att det är ok att fotografera eller filma sina kamrater?

”Ja, det gamla vanliga: Ta upp frågan och belys den ur olika perspektiv.
(kamratmässigt / juridiskt / allmän-etiskt o s v).”

”Att så många i detta case både tittar på, och även filmar, säger en hel del om stämningen på skolan.”

Är ”brottet” i detta fall att någon, eller några, bestämmer sig för att dokumentera, eller är det att någon eller några väljer att publicera?

”För mig är båda sakerna ”fel”, men naturligtvis får publiceringen helt andra
konsekvenser. Dessutom KAN publiceringen verkligen utgöra brott, rent
juridiskt (brott mot PUL, förtal t ex) Däremot är själva dokumenterande i
sig knappast brottsligt.”

Gör nätet ibland att vi fokuserar helt fel? Är det verkligen teknikens fel? Eller, är det relationer som felar?

”Nej, modern teknik möjliggör spridning på ett nytt sätt, men grundproblemet
är naturligtvis det faktum att man väljer att publicera. Att skylla på
Bilddagboken och YouTube är ett enkelt sätt att komma undan grundproblemet.”

Hade man hanterat situationen annorlunda om bilderna och filmerna inte hade publicerats på nätet?

”Säkert, när det ”otäcka nätet” kommer in i bilden blir vuxenreaktionerna
större. Delvis korrekt, skadan blir ju så mycket större. Fortfarande är det
så att grundproblemet måste lösas.”

Behöver man behöver ändra sitt sätt att agera i en liknande situation beroende på om bilder publiceras på nätet eller inte?

”Jo, delvis är det väl så, eftersom, som sagt, skadan blir så mycket större.
I vart fall behöver väl agerandet från skolan bli än mer kraftfullt.”

Övrigt

”Vad jag skulle tycka vore bra, som en kompletterande fråga, är att försöka få igång pedagogernas tankar kring hur man kan arbeta förebyggande med denna fråga. Att två elever ryker ihop är förstås allvarligt i sig men är ju trots allt ofta ett mer isolerat problem. Att elever kan använda nätet som ett verktyg för att göra oändligt många fler involverade i denna konflikt är ju ett problem med mer sprängkraft, och det vore spännande med en fråga som lyfter detta – den där klassiska frågan kring vilka metoder skolan kan använda sig av för att förebygga sånt framöver.”

Case 8: Hanterar man rätt problem? Inlägg 1 av 3.

I en åttonde klass i en skola i mellansverige sker under en vanlig skoldag en tråkig incident där två tjejer börjar slåss under skoltid. Tjejerna är sedan länge ovänner och med jämna mellanrum blossar deras pågående konflikt upp. Det brukar aldrig gå så långt att det blir slagsmål, men just denna dag rinner det över för dem båda. De slåss och skriker högljutt. Händelsen drar till sig allt fler elever. Någon i mängden drar upp sin mobil och filmar slagsmålet samtidigt som en annan fotar med sin mobil. Aktiviteten sprider sig och fler och fler tar upp sina mobiler och fotar eller filmar. Personal kommer rusande och avstyr det som pågår. Lugnet infinner sig relativt snabbt och alla återgår till sina sysslor…

Efter ungefär en minut ligger bilder ute på Bilddagboken och lite senare på kvällen ligger filmerna på youtube.com. Filmerna är taggade med skolans namn, orten och givetvis namnen på tjejerna som bråkade. Ryktet går och länkarna skickas runt. Avsnittet där den ena tjejens huvud slås emot marken och hon börjar blöda näsblod kommenteras som det mest intressanta. Kommentarerna är av skämtsam karaktär både gällande filmer och bilder.

Ryktet når inte bara de intresserade eleverna. Det når även lärare och skolledning redan samma eftermiddag som bilderna ligger ute på nätet. Dagen efter samlas elevvårdsteamet tillsammans med skolledning och representanter för skolans trygghetsteam. Det som diskuteras allra mest på detta möte är att Youtube och Bilddagboken är ”skitsidor” som inte tar ansvar för sitt innehåll. Två ur gruppen får i uppgift att ta kontakt med sidorna för att få bort aktuella bilder och filmer. Rektorn ska ringa hem till flickornas föräldrar och berätta om det hela. Kuratorn ska se om någon av flickorna vill tala om dessa bilder och filmer som faktiskt fått en spridning på nätet.

Mötet avslutas med en uppmaning till alla att hålla lite extra koll på flickorna så att de inte börjar bråka igen.

Frågan är nu:

- om det är rätt problem som hanteras? Är det problemet att incidenten filmas och publiceras på en publik plats, eller går problematiken djupare än så?

- vad man gör när det finns en stämning på skolan som gör att det är ok att fotografera eller filma sina kamrater?

- är ”brottet” i detta fall att någon, eller några,  bestämmer sig för att dokumentera, eller är det att någon eller några väljer att publicera?

 - och, gör nätet ibland att vi fokuserar helt fel? Är det verkligen teknikens fel? Eller, är det relationer som felar?

- om man hanterat situationen annorlunda om bilderna och filmerna inte hade publicerats på nätet?

- om man behöver ändra sitt sätt att agera i en liknande situation beroende på om bilder publiceras på nätet eller inte?

Case 7:Föräldrars ansvar. Inlägg 3 av 3.

Alla som jobbar i skolan har nog någon gång stött på en ”besvärlig” förälder, precis som alla föräldrar nog svurit över skolan en eller flera gånger. Detta är något som vi inte kan undvika helt och hållet. Men vad man kan göra det är att från skolan förankra de beslut man tar och inte vara rädd att förklarar det för föräldrarna. Om man inte får ha mobiler i klassrummet så måste man tydligt kunna tala om varför man inte får ha det. Det är även viktigt att alla pedagoger har samma fröklaring, så att en frågande förälder inte möter flera olika svar på samma fråga.

Oftast är skolorna väldigt bra att på att ge den här typen av information skriftligt, brev som skickas hem eller information på hemsidan. Då är det faktiskt också upp till föräldrarna att sätta sig in i det skolan säger. Och att försöka sätta sig in i varför de tagit det beslutet som det tagit. Förmodligen så är besluten tagna på bra grunder, och inte primärt för att sätta käppar i hjulet eller vara motvals.

Så problematiken är tvådelad: Skolan måste bli bättre på att förklarar varför man tar vissa beslut som påverkar eleverna och föräldrarna måste sätta sig in i informationen och skolans bakgrund till beslut och handlingar man gör. Om pappan i caset verkligen tänkt efter så kanske han inte hade blivit så upprörd över detta, då det förmodligen fanns legitima skäl till både ingripandet och mobilregeln.

Case 6: Att vara kompisar på facebook. Inlägg 3 av 3.

Vad som är tydligt i detta case är att de vuxna på skolan och fritidsgården inte har ett tydligt och uttalat förhållningssätt till hur man ska vara på sociala nätverk på nätet. Vi anser att det är vitktigt att verksamheten talat igenom detta. Det behövs förmodligen inte så mycket jobb för själva policydokumentet, då det ofta handlar om sunt förnuft. Däremot så kan det behövas en kunskapshöjande insats i till exempel hur man hanterar säkerhetsinställningar på sin blogg eller på facebook. Det finns för det mesta väl utvecklade inställningar så att du kan begränsa tillgången av dina bilder och texter. Att personalen(eller för den delen föräldrarna) lär sig detta kan förutom att de själva blir bättre på att skydda sina bilder och texter på nätet, även föra med sig att de på ett bättre sätt kan prata om dessa saker med barnen. Efter som det oftast är okunskap som gör att vuxna faktisk inte kan ge ett konkret råd i hur man ska skydda sina bilder, det vanliga är att säga att man inte ska lägga upp bilder överhuvudtaget(vilket i de ungas värld är ett ickeråd).

En tydlig policy och kunskapshöjande insatser skulle i detta fall helt raderat ut problemet som beskrivs i caset. Även i en del av våra andra case så är det tydlighet inom verksamheten vad som gäller och inte gäller som hade varit en av lösningarna.

Men kom ihåg att en policy inte bara ska innehålla begräsningar utan även möjligheter. Så lista inte bara vad man inte får, utan tala även tydligt om vad man får göra. Så kan de som vill vara vänner med sina elever veta hur de kan göra det på ”rätt” sätt.

I vårt sista case kommer vi återkomma till vilka frågor som kan vara viktiga att tänka på när man sätter ihop sin policy, eller guidelines.

Nästa sida »

• KONTAKT

  Välkommen att kontakta oss per e-post:
  ungaochinternet@gmail.com

• Bloggar i nätverket

  • Nätvandrarna
  • Surfa lugnt

• Senaste inlägg

  • Case 10: Sammanfattning och en blick framåt. Inlägg 2 av 2
  • Case 10: Sammanfattning och en blick framåt. Inlägg 1 av 2
  • Case 9: Hon kanske inte är ett offer? Inlägg 3 av 3.
  • Case 9: Hon kanske inte är ett offer? Inlägg 2 av 3.
  • Case 9: Hon kanske inte är ett offer? Inlägg 1 av 3.

• Mediedebatten från Medierådet

  • Elev dömd för förtal efter Youtube-klipp
  • Lagom aktivt bäst för barnen
  • 15 år och redan veteraner
  • Amerikanska barn sms:ar var 10:e minut
  • Varnar för oseriösa fotografer

• IT för pedagoger